Senaste inläggen

Av Mister Jinx - 16 oktober 2009 17:56

Inget illa om Keith och de andra gubbarna i Stones, men ingen av dem kommer någonsin att bli mer rock än Bob Dylan. Överhuvudtaget har jag svårt att tänka mig att det finns någon som är mer rock än Dylan, och ännu svårare att tänka mig att det i framtiden kommer att komma någon som är mer rock är Dylan. Inte i mina mått mätt. Hur mäter jag då?


Well, till en början så försöker Dylan inte vara rock. Merparten av de som försöker vara rock snubblar över de klyschor som finns, snubblar ner i de fallgropar som många före dem snubblat ner i. Se bara på alla uttjatade gitarrposer och den så kallade "distansen" som många rockstjärnor klistrar på. Blir bara fel då, rocken handlar om att gå sin egen väg och inte klampa fram på andras stigar. Kort sagt, försöker man vara rock har man per automatik misslyckats med sin uppgift, åtminstone som jag uppfattar saken. Att vara rock innebär att strunta i hur andra gör, och istället göra på sitt eget sätt.


(Nu är det väl förvisso så att Keith och de andra till viss del "uppfann" de klyschiga poserna och den distanslösa distansen. Men det gör inte saken mindre tråkig och platt för det. All respekt för Stones, de är bra live och gjorde förbannat bra plattor när det begav sig. Men... Kontraster folks, kontraster som ni nog ser i det klipp jag bifogat. För vem är scenens kung, om inte Dylan? Dylan som inte på något sätt försöker vara rock och därmed blir mer rock och närvaro än någon av de andra på scenen.)

Av Mister Jinx - 15 oktober 2009 22:11

Många män och kvinnor har genom åren försökt sig på att tolka låtar av Bob Dylan, många har lyckats men desto fler har misslyckats. I Sverige har en och annan artist försökt sig på utmaningen att tolka Dylan, och det har som sig bör blivit många magplask. Vem kan ärligt säga att Sven-Ingvars tolkning av Blowin' in The Wind är känslosam och genomtänkt tolkning? Den biter i gräs, fast till och med då hade den varit bättre än vad den faktiskt är. Vet dock inte om Sven-Ingvars är de ursprungliga författarna till den svenska texten... Men det är illa i vilket fall som helst. En annan riktigt usel tolkning är Farväl Angelina (Angelina) inspelad av Per Gessle i mitten av 80-talet, arrangemanget är platt och tråkigt, vilket är synd på en så bra text.


Det där är dock den traditionella standarden på svenska Dylancovers, men det finns undantag. Cornelis är ett exempel, hans Balladen om Kalle Holm (Ballad of Hollis Brown), något som beror på hans känsla för både rytm och text. Ett annat exempel är Björn Afzelius och Flickan från landet i norr (Girl of the Norht Country), en låt som har sin styrka i Afzelius (stundtals) finurliga känsla för ord, men främst för den trovärdighet han förmedlar genom sin röst. De bästa Dylantolkningarna på svenska står dock Mikael Wiehe för, han har nerv, trovärdighet och en sällan skådad känsla för att uttrycka sina innersta känslor i ord. Dessutom har han respekt för Dylan, vilket märks när man lyssnar på hans Dylanplattor. De är egna, men håller sig ändå inte alltför långt borta från originallåtarna. Och de spanska stövlarna... Till och med bättre än originalet, om det är tillåtet att tycka så. Titta och hänförs:


Av Mister Jinx - 14 oktober 2009 21:57

Jag vet inte om det var kärleken eller Bob Dylan som var avgörande när jag tog beslutet att riva mina biljetter och stanna kvar hos min dåvarande flickvän en vecka till. Klart att kärleken var den starkare kraften, men hade den vunnit över förnuftet om den inte haft hjälp av Dylans Tonight I'll Be Staying Here With You, en låt som ekade i mitt huvud flera dagar innan jag ursprungligen skulle åka hem? Det är märkligt hur musik kan påverka en, idén kanske aldrig hade fått fäste om det inte vore för att Dylan gjort tanken och handlingen "rumsren" i sin låt? Jag vet inte, svårt att säga i efterhand.


Hur som haver tycker jag att ni alla borde lyssna på låten, helst som den lät 1975, under Rolling Thunder Revue-turnén. Fast ni kan ju lyssna på den här tillsvidare: http://www.youtube.com/watch?v=u4yr-xoosPI


Fotnot: Min dåvarande flickvän är min nuvarande fästmö. Hon har stigit i graderna precis som jag, som inte längre är hennes pojkvän utan numer är betitlad som hennes fästman.


Fotnot två: Jag rev inte biljetterna, utan gav dem till henne så fick hon göra jobbet. Hon grät av lycka när jag en kvart innan avgång beslutade mig för att skita i att åka hem.

Av Mister Jinx - 14 oktober 2009 21:22

Med detta inledande inlägg vill jag välkomna er till en av få svenska Dylanbloggar på nätet, mig veterligen existerar det bara en enda svensk blogg* med inriktning på Dylan utöver den ni nu läser, alltså min. Jag vet inte riktigt vad jag vill med denna blogg, vad dess syfte är. Jag är nog inte ute efter några djupgående analyser av hans texter, skivor eller liv. Faktum är att jag inte bryr mig desto mer i hans liv, det är hans ensak och inte min eller din. Men man vet aldrig, rätt som det är kanske jag känner för att ge er en djupgående analys av någon av hans sånger, och då gör jag det. För jag är romantiker, i varje fall när jag inte är upplysningsmänniska eller realist eller mig själv.

Det här är ingen personlig blogg, det kommer dock inte hindra mig från att ibland bli personlig i mina reflektioner kring hans verk. För det är ändå vad musik handlar om, att relatera till och kunna identifiera sig med innehållet. Ibland kan jag dock ha svårt att identifiera mig med musik som jag lyssnar på, ibland vill jag bara åt de galna munspelssolon som finns med, eller nån schysst frasering eller helt enkelt groovet. Fast då känner man ju igen sig i det, då kan man på något sätt relatera och känna med det, om det så enbart är ett galet munspelsriff på fyra takter.


Så, för att knyta ihop den inte alltför fyllda påsen, välkomna till min Dylanblogg. Ingenting som postas här kommer att vara utan anknytning till den gamle mannen med rosslig röst, allt kommer på något sätt att gå att spåra till honom, om det så bara är en rad eller en titel eller bara något som vid något tillfälle slitits ur sitt sammanhang.


*) Då jag av någon anledning inte kan länka (eller ens använda HTML), så kommer här adressen till bloggen, för de intresserade: http://bloggtonisdylan.blogspot.com/

Presentation

Omröstning

Vilken är den bästa platta Bob Dylan släppte på 60-talet?
 Bob Dylan
 The Freewheelin' Bob Dylan
 The Times They Are a-Changin'
 Another Side of Bob Dylan
 Bringing It All Back Home
 Highway 61 Revisited
 Blonde on Blonde
 John Wesley Harding
 Nashville Skyline

Fråga mig

0 besvarade frågor

Livsviktiga länkar

Gästbok

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<<
Oktober 2009
>>>

Sök i bloggen

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards