Många män och kvinnor har genom åren försökt sig på att tolka låtar av Bob Dylan, många har lyckats men desto fler har misslyckats. I Sverige har en och annan artist försökt sig på utmaningen att tolka Dylan, och det har som sig bör blivit många magplask. Vem kan ärligt säga att Sven-Ingvars tolkning av Blowin' in The Wind är känslosam och genomtänkt tolkning? Den biter i gräs, fast till och med då hade den varit bättre än vad den faktiskt är. Vet dock inte om Sven-Ingvars är de ursprungliga författarna till den svenska texten... Men det är illa i vilket fall som helst. En annan riktigt usel tolkning är Farväl Angelina (Angelina) inspelad av Per Gessle i mitten av 80-talet, arrangemanget är platt och tråkigt, vilket är synd på en så bra text.

Det där är dock den traditionella standarden på svenska Dylancovers, men det finns undantag. Cornelis är ett exempel, hans Balladen om Kalle Holm (Ballad of Hollis Brown), något som beror på hans känsla för både rytm och text. Ett annat exempel är Björn Afzelius och Flickan från landet i norr (Girl of the Norht Country), en låt som har sin styrka i Afzelius (stundtals) finurliga känsla för ord, men främst för den trovärdighet han förmedlar genom sin röst. De bästa Dylantolkningarna på svenska står dock Mikael Wiehe för, han har nerv, trovärdighet och en sällan skådad känsla för att uttrycka sina innersta känslor i ord. Dessutom har han respekt för Dylan, vilket märks när man lyssnar på hans Dylanplattor. De är egna, men håller sig ändå inte alltför långt borta från originallåtarna. Och de spanska stövlarna... Till och med bättre än originalet, om det är tillåtet att tycka så. Titta och hänförs: