Inget illa om Keith och de andra gubbarna i Stones, men ingen av dem kommer någonsin att bli mer rock än Bob Dylan. Överhuvudtaget har jag svårt att tänka mig att det finns någon som är mer rock än Dylan, och ännu svårare att tänka mig att det i framtiden kommer att komma någon som är mer rock är Dylan. Inte i mina mått mätt. Hur mäter jag då?

Well, till en början så försöker Dylan inte vara rock. Merparten av de som försöker vara rock snubblar över de klyschor som finns, snubblar ner i de fallgropar som många före dem snubblat ner i. Se bara på alla uttjatade gitarrposer och den så kallade "distansen" som många rockstjärnor klistrar på. Blir bara fel då, rocken handlar om att gå sin egen väg och inte klampa fram på andras stigar. Kort sagt, försöker man vara rock har man per automatik misslyckats med sin uppgift, åtminstone som jag uppfattar saken. Att vara rock innebär att strunta i hur andra gör, och istället göra på sitt eget sätt.

(Nu är det väl förvisso så att Keith och de andra till viss del "uppfann" de klyschiga poserna och den distanslösa distansen. Men det gör inte saken mindre tråkig och platt för det. All respekt för Stones, de är bra live och gjorde förbannat bra plattor när det begav sig. Men... Kontraster folks, kontraster som ni nog ser i det klipp jag bifogat. För vem är scenens kung, om inte Dylan? Dylan som inte på något sätt försöker vara rock och därmed blir mer rock och närvaro än någon av de andra på scenen.)